Medieblogg: Skolan är viktigare än så här!

Länk till regeringens presskonferens om skolan den 10 februari

Jag kan dock inte låta bli att reagera. När en av våra viktigaste frågor, hur den svenska skolan ska bli bättre, reduceras till politiskt kastrullskrammel har det gått för långt. Skolan förtjänar bättre.

Jag bloggar inte särskilt ofta. När jag gör det, är det alltid utifrån en känsla. Just idag är den känslan besvikelse. Mina förväntningar på en regering, oavsett vilka partier som sitter i den, är rätt höga. Jag har helt enkelt svårt att smälta att en regering med buller och bång lägger förslag - utan att i förväg ha utrett konsekvenserna av dem.

Riktigt konstigt blir det när skolministern säger att friskolorna inte ska ha betalt för ett uppdrag de inte har. Hon tänker då på vad som kallas det kommunala utbudsansvaret som innebär att alla kommuner är skyldiga att se till att kommunens skolbarn kan gå i skolan. Det ansvaret har inte friskolor idag. Haken är bara att friskolor inte heller har betalt för det uppdraget. Att då säga att friskolor inte SKA ha betalt för det är rätt manipulativt.

En fras som användes vid pressträffen idag och som upprepas ofta är ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden (eller skolan)”. Syftet med frasen är, skulle jag tro, att skapa känslan av att här pågår något riktigt fult. När verkligheten är att föräldrar till 186 000 grundskolelever använt just sin demokratiska rättighet att välja en annan skola än den kommunala. Det är 15 procent av alla grundskoleelever.

Det fria skolvalet, liksom alla övriga beslut som rör svensk utbildning, är beslutade i Sveriges riksdag, av folkvalda politiker, i enlighet med god demokratisk sed. Demokratisk kontroll råder alltså. Det vore bra om Magdalena Andersson (eller hennes talskrivare som troligen är den som kommit på uttrycket) kunde förklara på vilket sätt denna ordning inte är demokratisk. Vem har kontrollen om inte politikerna?

Kanske är det just det fria skolvalet (som alltså är beslutat av Sveriges riksdag i god demokratisk ordning), som är odemokratiskt? Ställer vi frågan på sin spets skulle i så fall jag och de som likt mig tycker att det fria skolvalet är bra, vara odemokratiska.

 I de flesta demokratiska länder finns både offentliga och privata skolor. Skillnaden i Sverige är att vi vill att alla ska ha samma möjlighet att välja skola, och vi skapade därför ett skolpengssystem. I andra länder krävs en hyfsat tjock plånbok för att antingen betala höga skolavgifter, eller köpa hus i områden som har bra kommunala eller statliga skolor.

Alla skolor ska vara bra skolor. Dåliga skolor är lika dåliga oavsett om de drivs i privat eller offentlig regi. Den frågan kommer vi inte åt genom att, som föreslagits idag, öka skillnaden i skolpeng mellan elever som går kommunala respektive fristående skolor.

 Problemet för politiker med valet i sikte är att de frågor vi behöver lösa för att förbättra den svenska skolan är svåra att göra valslogans av. Hur formulerar man att den svenska skolan ska bli mer likvärdig, att elever ska lära sig mer, och att betygen på riktigt ska spegla elevernas kunskaper på en affisch?  Vem vinner val på ”Egna nationella kunskapsmätningar” eller “Vi vill ha en begriplig läroplan”? För att inte tala om den riktiga kioskvältaren ”Förändra betygssystemet nu”.

Länk till Skolverket och rapporten "Likvärdiga betyg och meritvärden" från 2020

Även om man bortser från de konkreta förslagen - som syftar till att i bästa fall försvåra, i sämsta fall helt omöjliggöra, friskolornas existens och därmed vanliga människors möjligheter att välja efter egna preferenser - är det uppenbart att retoriken hårdnat, valår som det är. Men den så viktiga utbildnings- och bildningsfrågan, grunden för människors möjligheter att bli sina bästa jag, gynnas knappast av fräsiga oneliners, svepande anekdotiska anklagelser eller rentav vilseledande påstående som saknar förankring i verkligheten. 

Många politiker varnar idag för tonen i det politiska samtalet, för riskerna med alternativa fakta och osaklighet. De talar sig också varma för förebilder i olika sammanhang. Vore det inte bra om vi som värnar om skolan, oavsett ideologisk ståndpunkt, tonade ner konfliktretoriken? Vad elever, föräldrar, lärare och rektorer behöver mest av allt nu är en konstruktiv och resultatinriktad diskussion om de nödvändiga förbättringar som svensk skola är i skriande behov av: hur kvaliteten kan öka i alla skolor oavsett huvudman, hur alla elever ska få fullständiga betyg och kunna kvalificera sig för vidare studier eller få jobb, hur tryggheten ska öka oavsett vilken skola man går i. Politiken behöver fokusera mer på innehåll och mindre på retoriken. Trots, eller kanske, just för att det är valår.

Paula Hammerskog, kommunikationsdirektör på AcadeMedia