Debatt: "Skolan kan inte ensam rädda barnen från gängen"

Maria Leonardsson, rektor Praktiska Gymnasiet i Södertälje, skriver en opinionstext på DN Debatt. Fotograf: Ramel Yousif 

Det har väl knappast undgått någon vad som hänt i Södertälje de senaste veckorna. Hittills i år har sex personer skjutits ihjäl och ytterligare flera skottlossningar har ägt rum, där företrädesvis unga personer har skadats.

Det går inte föreställa sig hur svårt de anhöriga drabbas, men våldet påverkar hela samhället. Vi är många som arbetar inom skola, socialtjänst, fritidsverksamhet och inte minst polisen som dagligen möter och har ett stort ansvar att hantera barn och ungas reaktioner på det som händer i vårt samhälle.

Att förhindra att barn och unga begår brott är ett prioriterat område i Sverige. Exempel på detta är förslaget om en ny lag som ska säkerställa att kommunerna arbetar brottsförebyggande på ett effektivt och kunskapsbaserat sätt. Socialstyrelsen har haft ett regerings­uppdrag att vidta åtgärder för att stärka samverkan mellan socialtjänst, polis och andra relevanta aktörer i det brottsförebyggande arbetet.

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), Polismyndigheten och Allmännyttan kraftsamlar i ett partnerskap mellan sex kommuner i arbetet med barn och unga som begår brott eller riskerar att begå brott, bland annat i syfte att sprida välfungerande arbetssätt. Polismästare Carin Götblad sitter med i styrgruppen för satsningen och hon menar att ”vi har väldigt goda kunskaper om riskfaktorer för barn och unga, men vi behöver få verkstad på det hela”.

Inget kan vara mer sant. De goda initiativen och kunskapen finns, men den nya regeringen bör uppdra till lämpligt organ att sammanställa och utarbeta konkreta riktlinjer gällande arbetssätt och metoder för polis, socialtjänst, skola och andra aktörer. Ansvarsfördelningen måste tydliggöras, risken är annars att den så avgörande samverkan över organisationsgränser uteblir.

En lyckad skolgång och skolans roll lyfts fram som en viktig skyddsfaktor för att förebygga brott vilket förstås är sant, men vi som arbetar nära ung­domarna erfar att en lyckad skolgång inte alltid räcker.

Flera av de unga männen som dött i Södertälje har klarat både grund­skolan och gymnasiet. Deras mål har varit högre utbildning och attraktiva jobb. Förutsättningarna har funnits, men skolan har inte lyckats skydda dem från att bli indragna i gängrelaterade konflikter.

Vi vet att barn som lever i hem som präglas av trångboddhet, svag ekonomi, missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa löper större risk att dras in i kriminalitet. Vi som arbetar nära ungdomar upplever hur normbrytande beteenden normaliseras även i andra grupper.

Vår föreställning om vilka som dras in i gängkriminalitet måste utökas. Det måste även vår föreställning om acceptansen från de som finns runt omkring de gängkriminella.

Alla barn går i grundskolan och de flesta i gymnasiet. Det är inte ovanligt att det är skolan som identifierar barn och unga som uppvisar negativa och destruktiva beteenden. Vi som arbetar i skolan är duktiga på att hitta mönster i de olika normsystem som råder i en skola vilket också är en spegelbild av samhället.

I arbetet med att förhindra att barn och unga begår brott bör därför skolan ges särskild uppmärksamhet. I den nya skollagen som trädde i kraft 2011 infördes begreppet ”en samlad elevhälsa” som innebär att det finns krav på tillgång till vissa yrkeskategorier som skolläkare, skolsköterska, psykolog, kurator och personal med special­pedagogisk kompetens. Lagen slog fast att elevhälsans insatser främst ska vara förebyggande och främjande.

Kraven på vilka som ska finnas på en skola bör utökas till att innefatta fler professioner, exempelvis socialpedagoger. Skolan måste berikas med vuxna som finns där för eleverna. En resursstark elevhälsa är avgörande för att en effektiv samverkan med polis och socialtjänst ska kunna genomföras regelbundet och systematiskt.

Insatserna får inte stå och falla med enskilda individers engagemang utan måste vara hållbara över tid.

Samverkansmodellen där skola, social­tjänst, polis och fritidssektorn samarbetar i syfte att förebygga att unga begår brott förordas av oss som arbetar nära barn och ungdomar. Problemet är att vi som arbetar i de svårast utsatta områdena inte räcker till.

För att återgå till exemplet Södertälje, som är aktuellt just nu, så förstår var och en var polisen behöver lägga sina resurser. Socialtjänsten, skolan och fritid blir också hårt belastade med att ta hand om ett samhälle i kris. Det resulterar i att varje myndighet och institution övrig tid behöver prioritera sitt huvuduppdrag. Förutsättningarna för samverkan minskar när motsatsen borde råda.

De insatser som kommunen tvingas göra blir åtgärdande och resurskrävande, vilket skulle kunna motverkas med en långsiktig systematisk samverkan mellan de ovan nämnda.

Ingen aktör klarar av att bryta gäng­kriminalitetens framfart på egen hand. Den samverkan som finns i de mest utsatta områdena är inte tillräckligt effektiv. Tillförs mer resurser måste ansvariga se till att de används på ett sätt som möjliggör en överbryggande samverkan.

Det är nödvändigt att regeringen ger i uppdrag åt något organ att snarast ta fram en handlingsplan för arbetet med att förhindra unga att begå brott. Det forskningen säger om hur samhället kan motverka att barn och unga begår brott måste komma alla oss som arbetar med barn och unga till godo. Kraftsamlingar och projekt som faller väl ut i all ära men det räcker inte.

Maria Leonardsson, rektor Praktiska Gymnasiet i Södertälje

Denna artikel publicerades på DN Debatt den 21 oktober 2022.