Vad ska vi med sjukskrivningar till?

Nu i maj kommer vi anordna en “tankesmedja” för skolledare, beslutsfattare och sakkunniga om sjukskrivningar i skolan – i synnerhet inom gymnasieskolan.

Vi får många frågor till centrala elevhälsan om rektorers frustration över hanteringen av sjukskrivningar, så under året som gått har jag börjat inventera vad frustrationen handlar om

Det handlar om närvaro, frånvaro, ökad risk för ohälsa utifrån ett livsperspektiv, ökad risk för utanförskap och minskad möjlighet till att bibehålla sociala relationer. Detta senaste är ju extra viktigt för vår elevgrupp, eftersom de är precis i åldern för att successivt frigöra sig från sin ursprungsfamilj och bli självständiga. Skolan – genom såväl andra elever som lärare – är viktig för att detta ska ske på ett utvecklande och gagnande sätt.

Vi får inte glömma Vetenskapsrådets djupdykning i arbetet kring (psykisk) hälsa och lärande 2010 som bekräftar att lärande ger ökad hälsa och att hälsa ger ökat lärande. Det går åt båda håll. I den pendeln kan vi i skolan arbeta tydligt med skolans uppdrag – med hälsofrämjande insatser och med lärandet.

Frågan kring sjukskrivningar av elever är komplex och mångfacetterad. Det är många aktörer och några intressenter.

Så långt talar vi om elev och skolperspektiv.

Så till andra perspektiv. Exempelvis är hög skolfrånvaro kopplat till ökad risk för självmord i 25-30 årsåldern – i synnerhet gällande pojkar/män.

BUP har generella riktlinjer att inte sjukskriva elever i skola/högskola men det görs ibland ändå. Många rektorer står då med en sjukskrivning som de själva inte kan bedöma i relation till vad eleven skulle kunna klara av. Risken är att skolan hamnar i upplevd hjälplöshet när skolans uppdrag (inlärning och demokrati) sätts ur spel och rektor ska hantera och bedöma förutsättningar som varken är tydliga eller uttalade

ör det första – när elever har upprepade frånvarotillfällen, som rektor misstänker är just olovlig bör vi varna att CSN kommer meddelas för att dra in studiebidraget. Sjukintyget fyller inte någon funktion i det fallet. Givetvis bör man även prata med eleven om vad frånvaron handlar om (så att det inte rör att det är ett specifikt ämne, en lärare eller något annat skolrelaterat som är orsaken till frånvaron). Vi ska även prata med eleven om närvarons betydelse för resultatet av studierna, men jag tänker att det är underförstått. Alla vet att närvaro ger bättre förutsättningar att klara skolan. Det viktiga är att vi inte missar skolfaktorer som leder till frånvaro. Det kan vi ju påverka i så fall.

Vad gäller situationer där det faktiskt finns en medicinsk orsak – fysisk eller psykisk behandlingskrävande sjukdom – så behöver vi faktiskt inte heller ett sjukintyg. Det viktiga är att vi skapar en samsyn med eleven i hur eleven ska uppnå sina mål i respektive ämne och när. Det kan alltså handla om att avstå vissa kurser (just nu), skjuta på slutdatum för vissa kurser, lätta på kraven genom att ha färre ämnen, diskutera hur skolan kan bidra i demokratiuppdraget – alltså i upprätthållandet av relationer och att eleven har en god kontakt med kompisar och lärare – ändå.

En annan sak att fundera över till nästa läsår är att vi faktiskt kommer ha god tillgång på skolläkare och att just skolläkaren skulle kunna vara behjälplig i bedömning av hur man ska fokusera på skolgången och behov av pedagogiskt stöd för att lyckas med studierna – i relation till sjukdomens art och tidsrymd. I så fall skulle jag önska mig att rektor och skolläkare stämmer av regelbundet (förslagsvis på telefon om det är långt mellan besöken) för att skapa tydligt fokus på närvaro och inlärning – istället för frånvaro och sjukdom. Utgångspunkten måste vara att vi arbetar salutogent – att vi tar reda på vad som faktiskt fungerar för eleven i relation till kunskapsinhämtningen. Om skolläkare finns på plats oftare kan även elever även rutinmässigt träffa skolläkare för att diskutera återkommande frånvaro – med fokus på inlärningen.

Det gäller för övrigt alla professioner i skolan – att ha fokus på lärande och inte på problemen som omger eleverna utanför skolan. Vi kan bara påverka det som är skolans uppdrag. Att BUP och vårdcentraler eller andra sjukskriver på uppdrag av elev eller föräldrar – det kan vi inte påverka. Vi kan bara påverka att vi inte begär in sjukintyg utan hela tiden fokuserar på vad eleven kan åstadkomma trots sin sjukdom – eller kanske när det är lämpligt att komma igång igen.

På några skolor har jag mötts av kommentarer som ger intryck att elever satt i system att inte vara i skolan och att de saknar motivation att komma. Om det är sant kanske det är dags att ha ett motivationssamtal och prata om studieuppehåll eller andra vägar för att skapa sig ett bra liv. I det fallet kan studie- och yrkesvägledaren vara till stor hjälp.

Ingen rektor är egentligen ensam i de här besluten utan skolläkaren kan hjälpa till i bedömningen och vi kan hjälpas åt att påminna varandra om vårt uppdrag. Att ge eleverna möjlighet att klara skolan så att lärandet och att lyckas i skolan är ett attraktivt sätt att skapa sig sin framtid. Vi arbetar med att förverkliga drömmar. Sjukskrivningar är ett hinder för drömmarna – inte omöjligt att hantera – men onödigt eftersom vi hellre tar ett ämne i taget, en termin i taget tillsammans med eleverna.

Kristina Bähr, skolöverläkare AcadeMedias gymnasieskolor

#Elevhälsa gymnasiet #Gymnasieskolan #Sjukfrånvaro