En fördjupning i vad anknytning är och vad man som pedagog behöver göra för att ge barnet trygghet och stöd i sin utveckling på förskolan ingår som en del i den utbildningssatsning som Pysslingen Förskolor gör tillsammans med Barnsjukhuset Martina. Utbildningen är den första i sitt slag inom förskolesverige och leder fram till en certifiering inom barnhälsa. Syftet är att höja kompetensen och att skapa ännu tryggare barn och pedagoger.
Barns grundläggande behov av att knyta an till en vuxen har de med sig från födseln. Behovet är lika starkt som drivkraften att söka, värme, mat och skydd. Det är en medfödd drivkraft att knyta an till en större och starkare människa, för att barnet ska kunna säkra sin överlevnad.
-Barn drivs av att knyta an, vara anknuten till en vuxen, vanligtvis sina föräldrar. När man som förälder uppfattar barnets anknytningsbehov triggas vårt omsorgssystem igång och man blir lyhörd inför barnets behov av kontakt, trygghet och stöd, säger Maja Johansson, legitimerad psykolog vid Barnsjukhuset Martina.
Det är alltså barn som knyter an och vuxna som möter upp genom sitt omsorgssystem. Detta sker oftast helt omedvetet och är det vi kallar för ett anknytningssystem, eller en anknytningsrelation. Det är alltså hur bra den vuxna är på att möta och förstå barnets behov som kommer att avgöra kvalitén på anknytningsrelationen. Forskning visar tydligt att en trygg anknytning främjar barns psykiska och sociala utveckling.
-Om du frågar ett barn vem som är viktigast svarar barnet oftast mamma och pappa. Men inte sällan hamnar du som arbetar i barnets förskola på andra plats. Världens viktigaste andraplats, säger Maja Johansson.
Inom psykologin beskrivs de närmaste anknytningsrelationerna som primära och barnets anknytningsrelationer till andra, som förskolans personal, som sekundära.
När vi pratar om barns behov av anknytning, tänker vi ofta på barnets behov av närhet, tröst och trygghet. Men lika viktigt är det att prata om barnets anknytningsbehov under lek och utforskande, då dessa behov är beroende av varandra.
-Som vuxen har man två uppgifter i relation till barnet. Den första att ge närhet, tröst och trygghet, att vara en hamn för barnet att alltid kunna “tanka” trygghet i. Den andra är att vara en säker bas för barnet att nyfiket utforska ifrån, att som vuxen hålla ett vakande öga och glädjas med barnets framsteg i sin utveckling, säger Maja Johansson.
För att ett barn ska utforska, lära, gå upp i lek, krävs tilliten till en vuxen, att det alltid finns en vuxen att tanka trygghet hos när barnet behöver. Beroende på ålder på barnet och situation som barnet befinner sig i kommer behovet av att tanka trygghet skilja sig. Ett barn som är litet kräver mer kontinuerlig tankning än ett barn som är äldre. Ett barn som är nytt på förskolan behöver mer tid i den trygga hamnen än ett barn som känner sig mer hemma på en förskola.
Barns olika anknytningsbehov skiljer sig sålunda åt. En tumregel är att ett barn i ettårsåldern behöver ha ett känslomässigt närvarande tankningsställe hela tiden medan ett barn i 2-3 års ålder behöver mer stöd i leken med jämnåriga än tidigare. Behovet av att barnet vet att det finns vuxna i närheten när det behövs blir avgörande för hur utvecklande leken kommer att vara för barnet.
Barnets personlighet och temperament påverkar också anknytningsbehovet. Likaså olika situationer i barnets liv, som till exempel om barnet just fått ett syskon, flyttat, eller vars föräldrar separerar. Barn kommer också till förskolan med olika anknytningserfarenheter hemifrån.
-Tyvärr har alla barn inte upplevt att de får sina anknytningsbehov tillgodosedda hemma. För de här barnen blir ni pedagoger på förskolan och kvalitén på er anknytningsrelation till barnet extra viktigt. Det kan till och med delvis kompensera för den otrygghet barnet känt i sin hemmiljö, säger Maja Johansson.
Fem avslutande tips när det handlar om anknytning:
Källa: Brandtzaeg, I., Torsteinson, S., & Øiestad, G.(2016). Se barnet inifrån att arbeta med anknytning i förskolan. Natur & Kultur