Visst har vi problem – och vi tänker fortsätta att jobba för att lösa dem

I egenskap av AcadeMedias kvalitetschef, låt mig inledningsvis klart och tydligt säga följande.

Visst har vi problem med likvärdig bedömning och betygssättning inom AcadeMedia. I likhet med de flesta andra skolhuvudmän. I själva verket är hela skolsverige ganska långt ifrån målsättningen om likvärdig bedömning och betygssättning.

Anledningarna till varför det ser ut på det sättet är många och komplexa. Och de allra flesta kommer ur designen av själva skolsystemet. Det är något som jag verkligen är benägen att hålla med om. Att upprätthålla nationell likvärdighet i en decentraliserad och kommunaliserad skola är inte det lättaste.

Men jag är INTE benägen att hålla med om den uppfattning som verkar breda ut sig att lärare, rektorer och huvudmän inom fristående skolor på något konspiratoriskt och systematiskt sätt skulle ägna sig åt glädjebetygssättning. Att i princip alla som arbetar inom fristående skolor skulle ha någon sorts hemlig överenskommelse att sätta högre betyg än vad eleverna är värda. Detta är för mig en absurd tanke.

Efter ett tidigare liv som lärare, skolledare och skolinspektör tror jag mig veta att det skulle bli ett totalt ramaskri om någon dristade sig till att begära detta. Den som lärt känna den svenska lärarkåren vet att det är en yrkesgrupp som präglas av hög integritet och som inte låter sig styras av något som står i strid med deras uppdrag och de styrdokument som ligger till grund för deras arbete. Lärarna tar alltid fighten. Med sina elever. Med deras föräldrar. Och med den skolledning som skulle ge sig på att tycka till om deras betygssättning.

Jag säger inte att det aldrig har hänt inom AcadeMedia att lärare satt högre betyg än vad eleven varit värd, eller att det aldrig kommer att hända. Inom koncernen har vi nästan 15 000 medarbetare så visst kommer enskilda personer att begå felaktigheter och övertramp. Men därifrån är steget mycket långt till ett antagande om att fristående skolor skulle kräva av sina lärare att sätta högre betyg än vad eleverna är värda. Jag tror att det handlar om andra saker.

En förklaring skulle kunna ligga i den rätt tuffa mål- och resultatstyrningen som många fristående huvudmän har. Här är kulturen och kraven ofta extremt tydliga. Alla ska nå målen. Och det gäller såväl ekonomiska som kvalitativa mål.

I klartext betyder det här att friskolorna ofta har en knivskarp uppföljning av alla elever och hur de ligger till i förhållande till målen. Alla skolor inom AcadeMedia genomlyser löpande sin egen verksamhet och flaggar upp om det finns elever som ligger i riskzonen för att inte nå sina mål. Vid sådana signaler ska alla krafter sättas in för att få eleverna att lyckas. Oavsett om de siktar på att ta sig över gränsen för godkänt eller om de strävar efter att nå högsta betyg. Detta är helt enkelt vårt uppdrag, som vi tar på största allvar.

Skolinspektionen har vid flera tillfällen granskat hur olika skolhuvudmän i landet tar ansvar för att styra utifrån de nationella målen. En av deras slutsatser efter en stor kvalitetsgranskning på området lyder så här:

”De fyra stora skolföretagen som ingått i granskningen har alla ett utmärkt kvalitetsarbete och en styrkedja som är tydlig för samtliga nivåer i organisationen. Skolans kärnprocess, undervisningen, står i fokus och måluppfyllelse enligt de nationella målen för utbildningen har en framträdande plats i arbetet.”

AcadeMedias grundskoleverksamheter (Vittra och Pysslingen Skolor) var glädjande nog två av dessa fyra skolföretag. Så den här starka mål- och resultatstyrningen skulle kunna vara en del av förklaringen eftersom den är något som pågår över hela året. Både innan, under och efter de nationella provens genomförande.

En sådan här styrning behöver också kombineras med ett väl utvecklat kvalitetsarbete och fungerande rutiner för att säkerställa likvärdig bedömning och betygssättning. Allt för att minska risken att hamna snett.

En annan del av förklaringen tror jag kan ligga i att fristående skolor ofta är mindre än kommunala skolor. Framför allt gymnasieskolorna. Det gör, helt naturligt, att lärare och elever kommer närmare varandra. Och kanske också att lärarna får en mer mångfacetterad bild av eleverna, vilket i sin tur skulle kunna spela in när det är dags att sätta betyg.

Betyg ska ju inte heller sättas bara utifrån vad eleven presterar på det nationella provet eftersom provet inte mäter allt som ingår i ett ämne eller en kurs. Lärarens uppdrag i betygssättningen är att göra en allsidig bedömning av elevens kunskaper och färdigheter. Och den bedömningen ska baseras på olika underlag för att få en så rättvisande bild som möjligt. I den här processen tror jag att det är tänkbart att en lärare på en mindre skola som fått möjlighet att se mer av sina elever – och på så sätt har en mer djupgående helhetsbild – kanske skulle kunna tendera att sätta något högre betyg.

Det vore i alla fall väldigt välkommet med forskning som beaktar skolornas storlek och andra aspekter som kan vara viktiga, för i nuläget görs i princip bara studier med vattendelaren fristående eller kommunal huvudman. Så var också fallet i den rapport som Skolverket presenterade för några månader sedan, där slutsatsen blev att elever från fristående skolor klarar färre högskolepoäng än elever från kommunala. Även där hade det varit intressant att se skillnaderna mellan små och stora skolor, oavsett driftsform. För både Skolverkets och Jonas Vlachos rapport väcker frågor. Verkligt viktiga frågor, som det definitivt behöver sökas svar på.

Genom omfattande och återkommande kvalitetsuppföljningar vet vi att vi har avvikelser mellan utfall på nationella prov och satta betyg. Inom AcadeMedias grundskolor är dessa totalt sett på samma nivå som de riksgenomsnittliga avvikelserna, medan de inom AcadeMedias gymnasieskolor totalt sett ligger något över. Där är det en större andel elever som får ett högre betyg än vad de presterat på de nationella proven i såväl matematik som svenska och engelska jämfört med riksgenomsnittet. Samtidigt är det fler som får ett lägre betyg i både svenska och engelska.

I diagrammen här nedanför kan du se hur det ser ut när man jämför våra skolor med övriga riket.

Inom AcadeMedia jobbar vi på flera olika sätt för att främja en likvärdig bedömning och betygssättning. Vi erbjuder utbildningsinsatser och kompetensutveckling inom området, vi lägger ökat fokus på detta i våra resultatdialoger och interna granskningar, och våra kvalitetsorganisationer erbjuder särskilt processtöd till skolor som behöver det. Vi har dessutom sedan flera år tillbaka, skarpa riktlinjer som gäller alla våra skolor där det bland annat ställs krav på medbedömning och samarbete inom och mellan skolor. Detta eftersom lärarnas bedömningar av elevernas kunskaper behöver stämmas av och kalibreras om vi ska uppnå likvärdighet. Och det behöver såklart även göras mellan fristående och kommunala skolor. Vilket ibland är lättare sagt än gjort. I synnerhet i de fall där man inte vill ha ett närmare samarbete med de fristående skolor som finns i den egna kommunen. Här tycker jag att regeringen skulle kunna överväga en ny förordning som tvingar huvudmän i en kommun att hitta samverkansformer för exempelvis sambedömning och andra processer vid nationella prov. För det är något som verkligen behövs.

Sammanfattningsvis är det här ett komplext område. Inte alls så enkelt och svart/vitt som det framställs i den mediala debatten. Och ju djupare vi kryper ner i skyttegravarna på olika håll, desto svårare blir problemet att lösa. Av den enkla anledningen att en stor del av lösningen ligger i samsyn och samarbete – det är ju själva nyckeln till likvärdig bedömning och betygssättning.

AcadeMedia är gärna med i ett sådant samarbete. Över alla ideologiska, politiska och driftsmässiga gränser.

Ingela Gullberg
Kvalitetschef AcadeMedia