Skolsystemet är ett stort politiskt misslyckande

Debattartikel publicerad i Dagens Industri 2018-07-11.

Snabba förändringar i utbildningssystem skapar i princip enbart förlorare. Särskilt när dessa förändringar görs av signalpolitiska skäl. Ser man till länder med goda skolresultat kännetecknas de av skolsystem som förändras långsamt, och alltid med stöd av forskning och i politisk enighet. Stabilitet, vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är viktiga ledord.

Enligt den svenska skollagen ska utbildningen som ges vila på ”beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund”. Det borde givetvis gälla även utbildningssystemet.

I stället för att vara ett gemensamt samhällsintresse haglar olika förslag och påhopp. Denna politiska pajkastning har under de senaste 20 åren lett till ett rent kunskapsförfall. Det måste stoppas. Politikerna måste inte bara ta sitt ansvar, som det brukar heta, de måste också lyssna på dem som kan utbildning och som arbetar i skolan.

Ett klassiskt populistiskt grepp är att driva några få men enkla frågor, gärna frågor som stöder den egna övertygelsen, och försöka generalisera dem till sanningar. Debatten om friskolors vara eller inte vara är ett bra exempel på detta grepp. Det finns ingen hejd på allt som är friskolornas fel, ibland är till och med hela nedgången i Pisaresultat friskolornas fel. Trots att bara ungefär 15 procent av svenska skolelever går i en friskola. Man kan ju undra vad övriga 85 procent av eleverna gör i skolan om de 15 procenten i friskolor dominerar så totalt.

Jag är tyvärr övertygad om att valkampanjen kommer att bli full av mer eller mindre falska påståenden om fristående skolor. Fristående skolor är verkligen inte perfekta, det finns både bra och dåliga sådana liksom det finns bra och dåliga kommunala skolor. Det går dock inte att bortse från att över en halv miljon föräldrar och fler än 60.000 medarbetare helt frivilligt valt fristående skolor. Enligt kritikerna har föräldrar till barn på friskolor dessutom bättre förutsättningar, både utbildningsmässigt och ekonomiskt, än andra. Så dessa välutbildade och ekonomiskt starka föräldrar väljer alltså med berått mod ett sämre alternativ till sina barn?

I dag går 360.000 elever i fristående skolor. I höst väntas antal elever nå den högsta nivån hittills. De går på skolor som snarare är en motkraft till kunskapsförfallet. Inte en orsak till det.

Ett område som diskuterats flitigt är betygsinflation. Alla som verkar i den svenska skolan vet att bedömning och betygssättning inte alltid fungerar rättssäkert och likvärdigt för eleverna. Det svenska skolsystemet har därtill under lång tid misshandlats av politiker med en rad olika betygssystem och kursplansereformer. Klåfingriga reformer som inte lyckats göra det tydligt för lärare och elever vad som ska läras ut och hur kunskaperna ska bedömas. Detta, i kombination med en dåligt fungerande lärarutbildning, har gjort att kunskapsgrunden i det svenska skolsystemet är porös.

I stället för att hantera grundorsakerna när det gäller betygsinflation angriper ansvariga politiker de fristående aktörerna och anklagar dem för att sätta glädjebetyg. Och ja, fristående skolor har alltid ett särskilt ansvar att vara föredömen. Så också när det gäller korrekt betygsättning. Här behöver vi vara självkritiska och vidta åtgärder när det behövs. Men detta är inte huvudproblemet.

Det är lätt att i debatten få bilden att nationella prov är en exakt vetenskap och att det är total överensstämmelse mellan resultat på prov och satta betyg som gäller. Men så är det inte. Den genomsnittliga avvikelsen i riket är i själva verket upp till 40 procent. I vissa ämnen är alltså mer än vart tredje satt betyg högre än resultatet på de nationella proven. De nationella proven fungerar därmed inte som det rättesnöre som skulle behövas för att få bättre kontroll över bedömning och betygssättning i den svenska skolan. Här ligger det egentliga systemfelet i sammanhanget.

Ett annat område är skolvalet. Alla länder har någon form av system kring skolval. Ibland styr närhet till skola, ibland är det olika typer av tester. I många länder finns också privatskolor som man betalar avgift för, riktigt bra skolor kan kosta mer än 100.000 kronor per läsår och elev. I det svenska systemet kan alla välja skola utan att plånboken styr. Att kunna påverka sin framtid på detta sätt är den svenska modellen när den är som bäst. Denna fantastiska modell borde omfamnas av politisk enighet.

Vinstdebatten är ännu ett exempel som har skadat Sverige. Vinstbegreppet är svårt och väcker känslor. Retoriken kring vinster i välfärden har använts för att skapa politiska poänger, inte för att utveckla välfärden. Vinst handlar om synen på företag. Företagsamhet och entreprenörskap är en samhällsutvecklande kraft som tillsammans med offentlig verksamhet skapar kvalitet och effektivitet. Borde inte alla kunna enas om den synen för att sedan under lugna former utforma ett ramverk för långsiktigt ansvarstagande?

Det senaste i raden av politiska misslyckanden är Skolkommissionen. Uppsåtet med detta arbete var mycket gott och ambitiöst. Problemformulering är vi bra på. Nu ser vi att det ena förslaget efter det andra faller i riksdagen. Orsaken till detta misslyckande är avsaknad av branschförankring och politisk enighet. Skolsektorn och skolaktörerna var svagt representerade i Skolkommissionen. Hela den fristående sektorn representerades av direktorn för Stadsmissionen, alltså en enda person. Hur bra hon än är räcker det inte. Lösningen till skolans problem finns i politisk enighet och förtroende för professionen.

Framgång är ingen slump och misslyckande har alltid en orsak. Nu är det dags att tänka nytt. Skolan handlar om Sveriges framtid. Det finns inget som tyder på att politiken kommer att ändra kurs. Det politiska misslyckandet riskerar att fortsätta. Friskolekommissionen var ett försök att skapa ett långsiktigt regelverk för olika aktörer. Denna överenskommelse bröts redan innan bläcket hade torkat.

Som största skolaktör vill nu Academedia ta ansvar och bidra till att ta fram förslag som på riktigt att hantera de problem vi ser i svensk skola. Det gäller skolval, betygsinflation, kunskapsutvärdering, lärarutbildning, integration, social sammansättning i skolor med mera.

Direkt efter valet skulle vi vilja se en professionsbaserad skolkommission. Initiativet bör tas gemensamt av de största aktörerna, och organisationerna. Denna kommission ska ha ledamöter som has sin bas i professionen, den ska också söka samarbete och samförstånd med andra intressenter. Vi skulle gärna se att en sådan kommission fick sitt direktiv från IVA eller en motsvarande organisation.

Det finns flera exempel på områden där politiken misslyckats men där branschen genom självreglering och gemensamma förslag skapat möjligheter för politisk enighet.

Om denna kommission kommer fram till att det är de fristående skolorna som är svensk skolas stora problem så avser vi att lägga ned oss själva. Till dess kommer vi fortsätta att fortsätta arbeta för svensk skolas bästa.

Enighet och samförstånd är nyckeln till svensk skolas framtid.

Marcus Strömberg, VD AcadeMedia